Poet? Klart!
Det känns som om jag missat tåget som alla andra tog och att jag ensam får gå efter...
Det känns som om jag lever utstängd från gemenskapen, likt att de finns en osynlig bubbla jag ej kan träda igenom...
Jag är grodan i brunnen som vill nå himlen...
Jag är den lilla flickan som vill bli stor...
Ska det verkligen vara så...?
Ska det verkligen kännas så...?
När kommer jag få bli stor...?
När kommer jag få känna mig hemma...?
Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)
att kommentera mitt inlägg :)
